Ibland undrar jag om mitt leende orkar hålla upp allt skit jag bär på. Allt smuts som jag fått gå igenom och allt hat som jag fått höra. Ibland känns det som att kroppen ska falla ihop pladask på marken och aldrig mer resa på sig. Det är tragiskt men sant. Såmånga gånger det runnit röda droppar istället för tårar, så många gånger jag undrat, så många gånger som jag varit nära på att öppna dörren när döden knackat på, så många gånger jag sagt "allt är bra, mig kan ni lita på". Så många gånger jag önskade att jag aldrig hände, det va inte länge sen den tanken vände.

Nu har jag funnit en livsglöd och den går före allt annat. Baby, jag vill prata med dig, Vill att du ska lyssna noga då. Men jag tar det inte här, jag tar det när vi ses. <3