Varför kan inget bara falla på plats, nej känns bara som att allt står i vägen för mig. Bara motgångar. Vart är mina medgångar när jag behöver dom?

Många i dagens samhälle lider på något sätt av psykisk ohälsa. Kan vara allt från stress, sömnproblem, panikångest, dödsångest, depression etc. 

Det många inte förstår är att alla uppfattar, tolkar och tacklar detta på olika sätt. 

Två personer kan lida av liknande psykiska problem men den ena kan ta det hårdare än den andra samt att man kanske ändå inte förstår varandras tankesätt.

 

Jag själv har levt i en djup depression, har skadat mig själv samtidigt som jag kände att jag inte gjorde någon nytta på denna jord.

För lite mer än 5 år sedan blev jag skadefri, men depression har fortfarande varit kvar. För lite mer än ett år ungefär låg jag på Sankt Görans medicinavdelning för avmedicinering. Jag hade tagit en tablettöverdos i hopp om att avsluta livet snabbt och smärtfritt. Jag kände att ingen förstod mig, många hånade mig etc. 

Sånt slutar ofta med att man inte vågar uttrycka sina känslor och sitt mående till någon längre. Man bär den tunga bördan för sig själv, drar ner sig ännu längre ner på djupet, och där är man fast i ett ekorrhjul.

Att känna sig meningslös, värdelös och bara till en börda är 3 tunga känslor. Man tar på sig allt skit och tänker att allt man gör är värdelöst och hopplöst. Självförtroendet dras också ner. 

Det allra jobbigaste är att ingen förstår hur man mår när man egentligen bara blir bryta ihop vilken sekund som helst, gråtfärdig och känner sig fruktansvärt värdelös.

 

Med dessa orden sagda, klandra inte folked psykiskt ohälsa ta deras ord på allvar.

 

 

Ganska komiskt men vi lärde känna varann via Facebook. Jag jobbade då som Bartender. 

Det var en tisdag i slutet september 2015, minns att jag var nytatuerad och jobbade i baren. Klockan var runt 22 tiden när det plingade till i min telefon. Hade fått en puff av någon. I brist på annat puffade jag tillbaka, det var ganska dött på jobbet då. 

Någon minut senare hade jag fått ett meddelande av denna person, jag öppnade meddelande där stod det "tjena, vilken pärla". Så dryg och tråkig som jag är mot nya människor svarade jag bara "jag vet, och vem är du?", fick då till svar " Tommy, Ingen du känner". Där började vår konversation.

Sedan den dagen snackade vi från morgon till kväll varenda dag. Vi bestämde oss för att träffas, blev ju tvungen att planera eftersom han bodde 50 mil ifrån. men varje gång vi planerat att träffas blev det förhinder. Men varken han eller jag gav upp, helt otroligt att en vilja kan vara så stark. Men så den dagen 2 månader senare efter våra konversationer dygnet runt satt jag på tåget ner mot Halmstad.

Jag var så nervös så jag ville spy på tåget, var ju självklart rädd att vi inte skulle klicka lika bra i verkligen som vi gjorde bakom telefonerna.

Jag hade bokat hotell, väl framme i Halmstad var han fortfarande på jobbet men jag letade rätt på mitt hotell checkade in, la mig och sov en stund tills han slutade jobbet. 

Jag kan säga er, han var nog mer nervös än vad jag var.

Men att ha så olika men ändå så lika bakgrunder i livet så klickade vi direkt. Den känslan var obeskrivlig. Att en människa kunde få mig att skratta så mycket som han fick, det har aldrig hänt. Att ha så lika åsikter och syn på saker och ting, trodde jag bara fanns i fantasin. Det åsikter jag sett som självklara har jag blivit dumförklarad och psykopat stämplad för. Men så dök Tommy upp som tänkte precis som jag, trodde att det var för bra för att vara sant. Men icke.

Idag 8 månader senare är jag bosatt i Halmstad och lever ihop med denna underbara människa. Ibland måste jag nypa mig i armen för att faktiskt inse att det är sant att jag träffat min livs kärlek. Han som gör allt i sin makt för att jag ska må bra och alltid vara glad. Han som ställer upp i vått och torrt. 

Mitt andra halva, tror inte du förstår hur mycket du betyder gör mig. Jag älskar dig hjärtat! ❤ 

Har ju lagt hästarna på hyllan ett tag för att satsa på Cheerleadingen så länge min kropp orkar. Cheerleadingen är något jag alltid brunnit för och nu känns det så otroligt kul att man är igång igen. Inte långt kvar till tävlingen och är så otroligt taggad! 

Jag har en fruktansvärd abstinens efter hästar men har varken tid eller råd nu.

Jag har börjat med cheerleadingen igen och även sålt min kära ponny Lora till en underbar familj. Ångrar det absolut inte!

Här på gården har vi det bra, inte så mycket sol men det kommer väl hoppas jag. Dessa veckor har vi haft toppen elever och hur underbara veckor som helst.

Mycket att göra och hålla reda på men såhär det när man jobbar på Sveriges största privata ridläger. 

Imorgon går jag och Sara D upp 05:30 och rider innan frukost.

Längtar supermycket, men tycker synd om min pojke som kommer få sitta hemma ensam i en månad. 

Jag håller även på att försöka organisera allting, varje helg nu är helt fullspäckad med saker.

Ni i helgen kommer syrran och hennes son för att rida Lora, sen ska man vara funktionär på Solna när det är tävlingar.

Helgen efter det är det tävlingar i mitt stall samt planerad låååångritt och helgen efter det åker Lora på bete hos min storebror. Helgen efter det drar jag till Grällsta!! Shit hur ska jag hinna med allt?