Känner ni igen den där känslan som uppstår när ni känner er meningslösa och undrar vafan ni gör där egentligen?

Mm, det gör jag också, många dagar i veckan. Allt man gör går att hitta fel och klaga på. Varför kan man inte bara vara glada för varandra och blunda för det där små skitfelen? ingen vinner på att söka dessa fel.
Jag är så trött på att se folk ha det så bra, jag blir avundsjuk för jag känner inte samma sak. Jag känner inte att jag får den kärleken som jag skulle behöva, jag känner bara att jag har alla blickar på mig och jag måste prestera bra på allt jag gör, tillochmed om jag ska lyfta en gaffen så måste jag tänka på hur jag ska lyfta gaffeln utan att få klagomål. Jag kan inte gå utanför dörren utan att jag måste prestera på en bra nivå. gör jag inte det, då är skatorna där och hackar i huvudet på mig. Mina dagar blir bara svara.

Och inte finns det någon som kan göra mina dagar färgglada heller. Tyvärr.
Jag vill känna mig fri, men nu är jag fast, inlåst bakom murar någonstans i migsjälv.